…Tobbi

Det har gått lite mer än 7 månader sedan jag packade mina grejer och flyttade från kebab-Mekkat Ronneby i Blekinge upp hit till Stockholm. Förutom kläder, alldeles för stor andel IKEA-möbler, Lasse Åberg-glas och en megafon jag köpte på ÖoB en gång i tiden för att jag ansåg att jag DEFINITIVT skulle få användning för den någon gång så var det en grej till som fick hänga med upp. Min dialekt.

Jag har alltid tyckt att min dialekt inte har varit lika ful och otydlig som hos andra människor som kommer från Ronneby och att vilken idiot som helst skulle höra och förstå exakt vad jag säger. Förlåt alla där hemma, men så är det fan. Hursomhelst, sen flyttade jag hit och helvetet brakade lös. Det började på Debaser Slussen en kväll i mars. Blev presenterad för några vänner till en vän.

”Trevligt att träffas. Robin heter jag!”
”Johnny?”
”Nää, Robin..”
”Jaha, men det är ju ett fint namn. Bobby.”
”Assåååå, ROBIN. R-O-B-I-N”
”Oooooookej.. Du behöver ju inte bli arg.”

Och så har det fortsatt sedan dess. Människor hör inte vad jag säger när jag säger mitt namn. Jag har i 24 år sagt mitt namn högt i det fria utan att bli missförstådd. Sen flyttade jag hit och folk hör Niklas och Olle när jag säger mitt namn och skakar personens hand.

Droppen var ändå när jag och en vän besökte Flippin’ Burgers här på Fridhemsplan i Stockholm. De som besökt stället vet grundförutsättningarna för ett besök. Vill du äta får du oftast köa och ditt namn och storlek på sällskap skrivs upp på en griffeltavla för att personalen ska hålla koll på i vilken ordning folk har anlänt till restaurangen.

Vi kommer in. Vi får givetvis köa en stund innan vi kommer fram till disken för att få oss uppskrivna på tavlan. Väl där:

”Välkomna. Hur många är ni som vill käka?”
”Ehm.. två!”
”Och namnet var?”
”Robin.”
”Okej, perfekt. Det kommer att ta en stund, men ni får gärna vänta ute eller lite längre bort”.

Vi ställer oss lite längre bort vid disken och jag ser att killen som välkomnade oss går bort till tavlan.

”Tobbi. 2 personer”.

Människan tror på fullaste allvar att jag, Robin, heter Tobbi. Inte ens retarderade husdjur heter Tobbi. Han bemödade sig inte ens att dubbelkolla så att han hade hört rätt. Han kanske känner jättemånga Tobbis (Tobbisar?), vad vet jag? Men ända fram till den stunden har jag känt att det inte var jag som var problemet, utan Stockholmarnas öron.
Nu, däremot, ser jag bara en lösning till problemet som har förföljt mig i över ett halvår.

Jag ska byta namn till Tobbi.